<< Tillbaka

EN WALDORFFÖRÄLDERS BERÄTTELSE

RUDOLF STEINERSKOLAN I GÖTEBORG

På Rudolf Steinerskolans hemsida står att läsa att skolan präglas av närheten mellan elever, lärare och föräldrar. Skolan säger sig bjuda rikligt med tillfällen till otvungna former av socialt liv och välkomnar vårdnadshavarna till dynamisk debatt om fostran och undervisning. För den som älskar waldorfpedagogik och önskar vara en delaktig vårdnadshavare nära barnens skolmiljö låter Rudolf Steinerskolan som ett drömval. Dessvärre ligger verkligheten långt ifrån denna beskrivning. Rektorn motarbetar istället aktivt de vårdnadshavare som vill öppna kontaktytor, engagera sig och föra dialog. Ju mindre föräldrar vet och blandar sig i desto bättre, verkar vara mottot. Kommunikationen brister, förhållanden förskönas och incidenter sopas under mattan. Under mina tre år i Föräldraföreningens styrelse har vi inte ens fått lov att presentera oss för kollegiet. Föreningens initiativ kringskärs och rektorn drar sig inte för att, med huvudmannens goda minne, förminska, isolera, smutskasta och så småningom tvinga bort de föräldrar som vågar lyfta obekväma frågor.

Höstterminen 2016 börjar våra tvillingar i Rudolf Steinerskolans sexårsverksamhet. Vi älskar waldorfpedagogik och är mycket glada över att ha fått platser i verksamheten. Men det tar inte lång tid innan vi inser att den beskrivning av skolan och fritidsverksamheten som vi via hemsidan och informationsmöten tagit del av ligger långt ifrån verkligheten. Någon waldorfpedagogik får våra barn inte uppleva, vare sig i förskoleklassen eller på fritids. Det finns inga utbildade pedagoger i verksamheten. Miljön är dessutom, kring flera av barnen, kaotisk, våldsam och otrygg. Vår son får allt som oftast sina byxor neddragna, släpas skrikande runt mot sin vilja och då han leker med tjejkompisar blir de retade och får sina huvuden sammanslagna för att de ska “pussas”. Utåt låtsas de ansvariga att allt är harmoni. Ingenting om barnens och verksamhetens utmaningar kommuniceras till vårdnadshavarna. Även informationsutbytet med skolledningen förefaller nära nog obefintligt. Exempelvis berättar verksamhetsansvarig för mig att hon tycker att barnen får för lite mat, men att det känns jobbigt att ta upp med rektorn. Grundläggande rutiner för tillsyn, omsorg, hanterande av kränkningar, rymningar etc. saknas och de vårdnadshavare som tar upp sina barns oro och utsatthet möts av stor förvåning och ifrågasättande. När jag med min femåring på armen förklarar att han blir rädd och ledsen av att om och om igen få både byxor och kalsonger neddragna inför de andra barnen tittar verksamhetsansvarig honom i ögonen och säger, “Men dina byxor kan ju sitta ganska löst ibland.” Och när hans jämnåriga syster välter baklänges och hårt slår huvudet i marken, reagerar ansvarig fröken med orden: “Det var lika bra, nu kanske du slutar luta på stolen”.

Efter några månader skriver jag och min fru ett brev som vi mejlar till ansvarig för sexårsverksamheten samt rektor där vi beskriver den, för några av barnen, akuta situationen. Efter tio dagars tystnad bjuder rektorn in till personligt samtal. Hon har inte tid att svara på alla mejl, säger hon. Öga mot öga bekräftar hon dock, utan reservationer, vår bild av bristerna och personalens oförmåga att skapa trygghet i barngruppen. Ve och fasa! utbrister hon när vi berättar att vår femåriga dotter för en tid sedan tillsammans med några kamrater rymt och att personal efter en halvtimme, först då ett barn gjort dem uppmärksamma på försvinnandet, med mycket tur lyckats lokalisera rymmarna, mitt i ett trafikerat hyreshusområde en knapp kilometer bort. Det kände rektorn inte till. Hon kan “inte stå för” det som sker, säger hon, men lovar att det blir bättre - när de väl börjar i första klass. (!) Det vore klokt om vi “höll detta och liknande för oss själva”, tillägger hon, och inte informerade andra berörda vårdnadshavare om läget då många “inte kan handskas” med “för mycket detaljer”. Istället ber hon oss ha “tillit och förtröstan” i att barnen ska “gå stärkta” ur upplevelserna. Hon berättar att niornas klass som just gått ut haft massor med problem och turbulens under sin tid på skolan men ändå blivit ett “sammansvetsat” gäng med “trogna” föräldrar. Utan att vi antyder att vi ens tänkt tanken poängterar rektorn till sist att “känner ni att nu räcker det för er del, då har jag full förståelse för att ni lämnar skolan”.

Kort efter vårt möte meddelar rektorn att hon avser att delta på vårt nästa föräldramöte några veckor senare. Det ger mig hopp, jag tänker att hon vill öppna för ett samtal om de utmaningar verksamheten står inför. Men det är inte vad rektorn planerat. Tvärtom. Hon tar med sig skolans specialpedagog som odelat hyllar verksamheten och “pedagogerna”. Miljön beskrivs som “väldigt lugn” och personalen som “väldigt lyhörd och respektfull”. Rektorn själv poängterar att skälet till hennes närvaro inte är verksamheten i sig, utan vårdnadshavarna, som enligt henne hamnat i en konflikt som “bekymrar henne väldigt mycket”. Hon oroar sig för barnen, säger hon, som med sina känselspröt är mycket mottagliga för vuxnas “motsättningar och ifrågasättande”. Inga av de närvarande vårdnadshavarna säger sig vara medvetna om att det skulle finnas en “föräldrakonflikt” i gruppen och diskussionen som följer blir mycket förvirrad. Rektorn själv ombeds utveckla men kan inte svara på vari konflikten består eller vilka som skulle vara inblandade. Mitt huvud snurrar i kafkaartad bestörtning. Kan skolans rektor verkligen, efter att så tydligt ha hållit med om och därtill förfasats över verksamhetens allvarliga brister, nu se alla föräldrar i ögonen och påstå att allt fungerar exemplariskt och att det i själva verket är vi, vårdnadshavarna, som utgör hotet mot barnens trygghet och välbefinnande. Jag får ordet och föreslår rektorn att vi talar om de utmaningar som vi varit överens om att verksamheten står inför men får inget svar. Istället växer gruppens irritation med mig och, som en förälder utrycker det, mina “påhopp”.

Efter mötet sitter jag, omtumlad och ensam, i ett hörn när rektorn slår sig ner bredvid mig. “Men vad skulle jag säga, Marcus?” inleder hon sorgset. “Sanningen.” svarar jag. “Men det måste du väl förstå, det kan jag inte göra”, svarar hon. “Det är ett etiskt dilemma, vem ska jag vara mest lojal mot? Jag måste skydda min personal. Jag har ju inga alternativ.”

Samma kväll kommer det första mejlet från en upprörd medförälder. Det är ett “upprop” riktat till klassens samtliga vårdnadshavare, till stöd för verksamhetens personal, mot mig och den “destruktiva kritik” som framförts. Några av föräldrarna föreslår att vi ses och pratar i lugn och ro. Andra vill absolut inte träffas och diskutera någonting utan att det sker på skolans initiativ. Den fabricerade föräldrakonflikt som rektorn använt för att styra uppmärksamheten från verksamheten är nu ett faktum.

Följande termin går jag på mitt första årsmöte med Föräldraföreningen. Förutom den sittande styrelsen deltar endast två av skolans hundratals föräldrar. Efter viss övertalning går jag med på att bli kassör i styrelsen. Till en början tänker jag att detta slående låga föräldraengagemang beror på att det är sådana tider vi lever i, att vårdnadshavare inte engagerar sig som förr. Men snart går det upp för mig att det inte är intresserade föräldrar som saknas; jag träffar många som längtar efter gemenskap och gärna skulle bidra på olika sätt. Nej, problemet är att skolledningen nekar föreningen dialog, sammanhang och utrymme. Återigen får jag uppleva hur helt rimliga önskemål eller frågor kring verksamheten, istället för svar, möts med förminskande, ryktesspridning och kringskärande av frågeställarna. Några exempel:

• Som ny i styrelsen för Föräldraföreningen vill jag försöka råda bot på det dödläge av kommunikationsbrist som skolan, enligt den tidigare styrelsen, fastnat i. Flertalet försök från föreningen att närma sig skolledningen har misslyckats vilket resulterat i frustration och passivitet. Detta trots att flera av de avgående ledamöterna är socialt kompetenta, waldorfkunniga, yrkesverksamma kommunikatörer och pedagoger. Ett förutsättningslöst möte med skolledning och kollegium, tänker jag, kanske kan vara ett första steg till större kontaktytor och förståelse för varandras situation och behov. Men rektorn anser inte att styrelsen för Föräldraföreningen ska få träffa kollegiet, ens för en kort presentation.
  

• När ny verksamhetsansvarig för Fritids själv kontaktar Föräldraföreningen och vi kommer överens om att hjälpas åt kring en sedan länge efterfrågad upprustning av lokalerna, sätter rektorn stopp för det. “Låt dem vara ifred, det händer så mycket där nu ändå.”
  

• Möjligheten att via mejl kommunicera direkt med sina medlemmar, skolans vårdnadshavare, ska Föräldraföreningen inte heller, enligt rektorn, ha. Den interna Office 365-mejladress som skulle kunna ge oss möjlighet att, inom skolans administrativa system, mejla föräldrarna kostar enligt rektorn 5000 kr om året och det vill skolledningen inte bekosta. Föräldraföreningen erbjuder sig att själva stå för denna kostnad, men då är det istället, enligt rektorn, en sekretessfråga. Att höra med en systemadministratör om det verkligen inte är möjligt att göra “blinda” utskick till samtliga vårdnadshavare utan att därmed bryta sekretess kan rektorn inte heller tänka sig. Utskick till föräldrarna får endast ske ett fåtal gånger per år, då via expeditionen och först efter att skolan godkänt innehållet.
  

• Kanske kan föreningen få ordna en arbetslördag på skolgården då vårdnadshavare och elever kan umgås och tillsammans bygga en enkel balansgång eller liknande? Nej, det går inte. Det spelar ingen roll hur enkelt projektet är, om yrkeskunniga hantverkare leder arbetet, om resultatet kan tas bort efteråt eller om skolan i förväg får godkänna ritningar, utförda enligt alla regelverk. Skälet som anges är säkerheten. Skolledningen riskerar att hamna i fängelse, menar de, om något barn skulle skada sig på lekredskapet. Att barnen sedan flera år tillbaka, inför ögonen på skolans personal, balanserar på lekhusens tak och klättrar högt över kala stenhällar i trasiga, flera gånger omknutna, rep uppspända mellan träden lyfter inga ögonbryn hos skolledningen. Trots att riskerna lyfts av Föräldraföreningen.
  

• När föreningen vill utveckla samarbetet kring den facebook-sida som lärare och föräldraförening administrerar tillsammans svarar skolledningen med att överge sidan och starta en ny, enbart åt skolans personal.
  

• Plötsligt återkrävs också den nyckel till lärarrummet som föreningen sedan länge förfogat över för att komma åt sitt eget postfack, kunna byta ett och annat ord med lärare på skolan och hålla styrelsemöten kvällstid utan att själva ta med porslin. Det är brist på nycklar förklarar rektorn, det är komplicerat att göra fler och dessutom blir det skönt för oss att slippa hålla på med skolans larm. Ett larm som vi utan minsta problem sedan länge hanterat.

Med tiden blir det från skolledningens håll mer eller mindre rutin att frysa ut Föräldraföreningen och inte återkomma med utlovade besked. Inte ens larm om akut hälsofara för barnen besvaras. När en förälder hör av sig till mig gällande att det på skolgården spridits trasigt byggmaterial med frilagd asbest, från en närliggande, sönderfallande fasad, meddelar jag som ordförande för Föräldraföreningen, via mejl, ordförande för såväl Byggstiftelsens (med ansvar för skolans byggnader) som huvudmannens styrelser. Ingen av dem svarar.

På ett “treenighetsmöte” där föräldraförening, huvudman, rektor och byggstiftelse deltar, sammanfattar ordföranden för Byggstiftelsen det hela mer än tydligt: Föräldraföreningen ska inte lägga sig i något som har med skolan eller waldorf att göra utan har som enda uppgift att samla arbetsstyrkan av föräldrar till arbetsdagar (som avlastar Byggstiftelsens ekonomi) samt den årliga basaren för att sedan sätta in hela dess resultat på skolans konto till förmån för elevernas klassresor. Punkt. Trots att detta står i strid med såväl skolans officiella hållning som både huvudmannens och föräldraföreningens stadgar, har varken närvarande rektor eller ledamöter för skolans huvudmannastyrelse något att invända.

Det är inte bara föräldraföreningsstyrelsens nya idéer och försök till dialog och samarbete som motarbetas. Även det som sedan länge fungerat bra i föreningens egen regi, hamnar i skottlinjen. När jag tar på mig rollen som redaktör för ett nummer av den interna skoltidningen, Draken, tillkommer plötsligt flertalet hinder. Ett långt och snårigt kontrakt måste plötsligt signeras för att tidningen över huvud taget ska få fotografera i klasserna, något som sedan urminnes tider utan problem kunnat ske diskret och spontant. Trots att samtliga besök redan överenskommits med berörda lärare/personal kräver skolledningen att jag bär officiell namnbricka och i förväg lämnar in ett detaljerat schema på var jag ska befinna mig vid varje tidpunkt. Markeringen är tydlig: som välkänd och engagerad förälder som helt ideellt lägger en arbetsvecka på att sätta ihop ett nummer av den mycket uppskattade skoltidningen, behandlas jag som en säkerhetsrisk på skolan.

Den sannolika dödsstöten för Drakens framtid utdelar rektorn emellertid i form av kravet att samtliga vårdnadshavare aktivt ska godkänna att deras barn syns på bild i den, enbart internt distribuerade, skoltidningen. Inte heller detta har någonsin tidigare behövts och har inte heller inneburit några som helst problem. Godkännandet ska ske via skolans administrativa datasystem, Idunsoft. Men där klumpas valet ihop med ett generellt godkännande av bildpublicering i externa, kommersiella tidskrifter och reklamkampanjer. Något de flesta föräldrar självklart inte kan godta. Antalet vårdnadshavare som går in och ger ett aktivt godkännande visar sig också bli mycket lågt, i vissa klasser endast en handfull.

Idunsoft drivs av en extern aktör och jag föreslår skolledningen att ställa frågan om utvecklarna kan lägga till en extra ruta för godkännande av bilder enbart i skoltidningen. Rektorn och IT-ansvarig på skolan lovar göra detta men återkommer inte som utlovat och när det flera månader senare närmar sig publiceringsdatum frågar jag igen hur det går och tillägger att skoltidningen inte långsiktigt kan överleva utan möjligheten att skildra elevernas vardag. Svaret blir nu att skolans IT-ansvariga faktiskt har kontaktat Idunsoft och fått beskedet att det inte varit tekniskt möjligt att lösa en extra ruta specifikt för skoltidningen. Jag finner beskedet märkligt och bestämmer mig för att själv, i egenskap av förälder, ställa frågan till Idunsoft. Jag loggar in och klickar på knappen som välkomnar användare att höra av sig till de ansvariga bakom tjänsten och inom tio minuter har jag svar från deras utvecklare/programmerare. “Förstår precis vad du menar!” skriver han och lägger omedelbart till en ruta för skoltidningar.

Rektorn sprider nu ryktet att jag gått bakom ryggen på skolan och inför Idunsoft utgett mig för att representera ledningen. Detta berättar hon själv för föreningens styrelseledamöter, under ett möte med huvudmannens ordförande närvarande, som förklaring till att skolans lärare har en negativ bild av mig och styrelsen. Att ryktet är fullständigt uppdiktat är enkelt att bevisa, jag har ju själv all korrespondens dokumenterad. Detta motsäger sig heller inte rektorn men vill hellre kalla det hela ett missförstånd. Att det vore rimligt med en rättelse av den falska information som spridits till lärare och personal anser varken rektor eller ordförande för huvudmannens styrelse. På frågan om hon anser att det över huvud taget finns ett värde i skoltidningens överlevnad svarar rektorn att “Det behöver hon nog tänka på och återkomma om”. Månaderna går, men något svar kommer aldrig.

Ytterst ansvarig för skolans verksamhet är huvudmannen, den så kallade ägarstiftelsen. Huvudmannen ansvarar bl.a. för att anställa en rektor och tillse att denna utför sitt uppdrag. I stiftelsens stadgar står det skrivet att huvudmannens styrelse ska bestå av fem ledamöter, varav tre ur kollegiet. Övriga två ska väljas av Föräldraföreningen för att sedan i styrelsens arbete representera denna. När det närmar sig tiden att välja in en ny föräldrarepresentant i huvudmannastyrelsen berättar rektorn, som om det vore den naturligaste sak i världen, att hon tillsammans med den sittande huvudmannastyrelsen själv letar efter den “rätta kompetensen”. Föräldraföreningen förväntas därefter på sitt årsmöte välja in detta förslag, formellt levererat av valberedningen, utan att över huvud taget ha deltagit i urvalsprocessen. Huvudmannastyrelsen blir på så sätt, med tiden, bestående av personer i beroendeställning till rektorn och den övriga styrelsen, antingen som av rektorn anställda lärare eller som av den nuvarande skolledningen godkända “föräldrarepresentanter”. Föräldraföreningens stadgade mandat, insyn och representation har på detta sätt avlägsnats och på den direkta frågan om hur han ser på saken svarar huvudmannens ordförande, invald i egenskap av vårdnadshavare, att han inte direkt ser sig som någon föräldrarepresentant. Han upplever sig dessutom ha tillräcklig insyn i skolans elevers och föräldrars behov utan regelbunden kontakt med den föräldraförening han ska representera. Huvudmannastyrelsens löpande information om tillståndet på skolan som helhet kommer alltså framför allt ifrån rektorn själv, som styrelsen regelbundet träffar. Gränsen mellan operativt ansvar och tillsynen av detsamma har lika medvetet som fullständigt suddats ut.

För de allra flesta vårdnadshavare är den viktigaste skolfrågan elevhälsa. Mår ett barn dåligt eller blir illa behandlat i skolan spelar allt annat mindre roll. I Skolinspektionens senaste enkät, från höstterminen 2019, får Rudolf Steinerskolans niondeklassare betygsätta skolans “elevhälsa” och förmåga att “förhindra kränkningar”. Svaren placerar skolan långt under den tionde percentilen som utgör gränsen under vilken endast tio procent av landets skolor hamnar. Skolan tillhör alltså, enligt sina egna avgångselever, när det gäller elevhälsa och förebyggande av kränkande behandling, landets absolut sämsta. Även vårdnadshavarna ger mycket låga betyg till skolans elevhälsa. Förskoleklassföräldrarna, de vårdnadshavare som mest frekvent vistas i skolmiljön, placerar, precis som avgångseleverna, skolan bland landets absolut sämsta när det gäller att förhindra kränkningar.

Skolans personal däremot ger toppbetyg till elevhälsan och placerar skolan bland landets absolut bästa. Detta enorma glapp mellan elevers/föräldrars och skolans uppfattning blir också smärtsamt tydligt i kontakten mellan oroliga barn/vårdnadshavare och skolans personal. Att som förälder på Rudolf Steinerskolan bli lyssnad på och tagen på allvar i frågor som gäller barnens psykosociala situation upplevs av många föräldrar som helt omöjligt. Barn som mår dåligt, utsätts för elakheter eller känner oro inför rasterna blir när det lyfts av en förälder, inte sällan motsagda av personalen. “Hon har visst kompisar.” “Han var själv med på det.” “Det är er upplevelse.” Vad som egentligen, under rasternas sociala spel, sker barnen emellan vet personalen emellertid lite om då de sällan finns nära nog att uppfatta och bedöma detta. Det ses av många lärare inte heller som en brist, eller ens önskvärt att förändra. Istället förvrängs waldorfpedagogikens fina tanke om barns “fria lek” till ett argument för att låta barnen, utan tillsyn och omsorg, skapa destruktiva hierarkier. Till och med när den självständiga leken, utom synhåll för vuxna, leder till hjärnskakningar, sår, kränkningar och hot försvaras den på detta sätt. “Vi ska inte vara överallt. Det här klarar barnen själva.”

Rådet att som utsatt elev eller orolig vårdnadshavare ta hjälp av elevhälsoteam/kurator eller lämna in en anmälan/incidentrapport ges från rektor mycket sällan, och det händer att hon direkt avråder föräldrar, även då de själva vill, att ta sådana kontakter. Samtidigt anför skolledningen det låga antalet anmälningar, bara en handfull under de gånga åren, som bevis för att skolan har små, om ens några, problem med kränkande behandling. Att fler elever än antalet anmälningar redan valt att lämna skolan av psykosociala skäl, enbart i mina barns klass, ses inte som ett tecken på att skolan misslyckas med att fånga upp problemen. “Så har det alltid varit” säger rektorn, “Skolan passar inte för alla”.

Efter samtalet om skolans låga antal anmälningar bestämmer jag mig för att själv göra en anmälan nästa gång något allvarligt inträffar i mina barns klass. När ett barn några veckor senare av en klasskamrat blir nakenfotograferad i gymnastikens omklädningsrum, med det uttalade hotet att publicera bilderna på nätet, fyller jag därför i skolans “Blankett för synpunkter/klagomål”. Expeditionen skickar den vidare till rektorn. Hon svarar att hon redan samma dag fått en “utförlig rapport” av den beskrivna incidenten och att “ärendet har utretts och åtgärdats på ett adekvat sätt”. Det står ingenting om hur. Det står emellertid att återkoppling ska komma, när också trygghetsgruppen tittat på ärendet.

En vecka senare kommer incidenten upp på klassens föräldramöte. Läraren förklarar då att hon inte känner till hur allvarligt situationen varit, hotet som uttalats, eller att det utsatta barnet i fråga varit helt utan kläder vid fotograferingen. Att rektorn, som hon skriver i svaret på min anmälan, samma dag av läraren fått en “fullständig” redogörelse av den allvarliga händelse, som min anmälan i detalj beskriver den, är alltså en lögn. Och den uppföljning som utlovats “enligt trygghetsgruppens regler” kommer heller aldrig. (Ett år har gått.)

Under en period anlitar skolledningen SEA, Institutet för Socialekologi, för att hjälpa skolan med verksamhetsutveckling. I samband med detta erbjuds Föräldraföreningens styrelse möten med SEA-representanter, rektor och huvudmannens ordförande. När vi ses får såväl Föräldraföreningens styrelse som skolledningen i uppgift av SEA att, som en utgångspunkt för fortsatt arbete, skriva ihop våra tankar om hur vi önskar oss se Föräldraföreningens roll och relation till skolan. Föräldraföreningens styrelse skapar och redovisar ett dokument som tydligt besvarar frågan. Skolledningen inkommer aldrig med sin version. Efter att SEA föreslagit skolledningen att nästa steg i processen kan bli att bjuda in Föräldraföreningens styrelse till en relationsbyggande gruppövning med skolans lärare och personal upphör mötena och all vidare kontakt, utan att ett ord sägs om varför.

I ovan nämnda dokument om Föräldraföreningens roll, som vi i styrelsen tagit fram, föreslås bl.a. ett forum i vilket vi regelbundet träffar huvudmannens föräldrarepresentanter. Tanken är att skapa en regelbunden möjlighet att ställa och diskutera frågor av vikt för skolans vårdnadshavare för att sedan öppet, till skolans vårdnadshavare, kunna redovisa svaren. Ett första möte blir det, som enligt överenskommelse protokollförs av en av Föräldraföreningens styrelseledamöter i syfte att huvudmannen ska få chansen att, om nödvändigt, justera sina svar så att de därefter kan kommuniceras ut. Huvudmannens ordförande mottar protokollet och meddelar att de vill göra vissa ändringar. I skrivande stund, sex månader senare, saknar Föräldraföreningen alltjämt svar.

Under mina tre år i Föräldraföreningens styrelse har ingen av oss ledamöter fått synpunkter eller kritik uttryckt direkt till oss, skriftligt eller muntligt, gällande hur vi utfört vårt uppdrag. Inte från vare sig rektor, skolledning eller personal. Många är däremot de som låtit oss förstå att Rudolf Steinerskolans “problematiska” föräldraförening, bakom kulisserna, ända upp i waldorfsveriges högsta kretsar, fått ett mycket dåligt rykte. Det handlar om smutskastning utan konkret innehåll som riskerar få allvarliga konsekvenser för de styrelseledamöter i Föräldraföreningen som på ett eller annat sätt är verksamma inom waldorfsfären. Rektorn förnekar inte heller att hon själv bidragit till detta. Visst, jag gjorde fel, men måste du ta upp det där gamla nu igen, är hennes inställning när hennes agerande kommer på tal. Att huvudmannen, med sitt tillsynsansvar, skulle så mycket som medge att rektorns handlande inte alltid varit optimalt, det finns inte på kartan. Lojaliteten förefaller inte ligga i principer eller värderingar utan i personliga relationer och upprätthållandet en yttre bild av en harmonisk skola.

Det knappa tiotalet fantastiska individer som tillsammans med mig, sedan två år tillbaka, utgjort en historisk våg av föräldraengagemang i föreningens styrelse har nu alla valt att lämna sina uppdrag. Tillsammans har vi, bl.a. en socionom, en kommunikatör, en pedagog, en psykolog, en verksamhetschef och en ekonom inte lyckats få till ett samarbete med rektor, skolledning och kollegium, utifrån tanken att våra barn har allt att vinna på om vårdnadshavare och skolpersonal kan samarbeta, eller åtminstone tillåtas träffas och tala med varandra. I ett hav av småbränder väljer rektorn istället för ödmjuk dialog att söndra och härska. Det är mycket effektivt. För den som sitter på makten, tolkningsföreträdet och kommunikationsvägarna är det dessutom enkelt. Men det är inte värdigt. Det är inte ledarskap. Och det bygger ingen waldorfskola. Åtminstone inte en sådan som det står att läsa om på Rudolf Steinerskolans hemsida.